Linus Lundqvist, 24 år från Tyresö, är en av Sveriges mest framgångsrika racerförare med fyra titlar i svensk och internationell formelbilsracing. Under 2024 tävlar han i NTT INDYCAR SERIES för toppteamet Chip Ganassi Racing, där han kör bil #8 med support från American Legion.
Linus Lundqvist ingår i det svenska landslaget i racing.
Med julen i antågande har det blivit dags att summera ännu ett år. Under december månad gör vi fyra stycken nedslag från säsongen som gått, utifrån Linus eget perspektiv, i en vintrig tillbakablick. I den fjärde och sista delen, så här några dagar innan jul, minns vi tillbaka på en händelse i närtid: Linus första INDYCAR-test…
Med julen i antågande har det blivit dags att summera ännu ett år. Under december månad gör vi fyra stycken nedslag från säsongen som gått, utifrån Linus eget perspektiv, i en vintrig tillbakablick.
I den fjärde och sista delen, så här några dagar innan jul, minns vi tillbaka på en händelse i närtid. Den 1 november tog Linus emot sin belöning för att ha slutat topp tre i Indy Lights-tabellen: en testdag i den amerikanska kungaklassen INDYCAR. 46 varv senare runt Indianapolis Motor Speedway, i toppteamet Andretti Autosports 700-hästarsmonster, var det ingen som kunde undgå depåns bredaste leende…
Vad? Karriärens första INDYCAR-test Var? Indianapolis Motor Speedway (road course), Indiana När? 1 november
Det här var ett sådant där ögonblick man aldrig, aldrig glömmer. Ända sedan jag började med racing, på gokarttiden, har man drömt om att få köra en Formel 1-bil eller en INDYCAR, och plötsligt var den dagen här. Det var overkligt, och jag hade stora förväntningar – men det överträffade allt jag någonsin hade föreställt mig.
Bara att få klättra ner i sittbrunnen, omgiven av aeroscreenen, var stort. Sedan lämnade jag depån, slog av farthållaren, och gav full gas. Jag minns att jag på riktigt skrattade inuti hjälmen – så galet var det faktiskt.
Det bara matade på, och det var – förstås – den bästa bilen jag någonsin kört. Allting var liksom gånger tio: motorn, greppet, krafterna. Bromsarna ska vi inte ens prata om. Jag kunde bromsa 50 meter senare in i Kurva 1 än vi gjorde i Indy Lights, trots att jag kom dit med högre toppfart…
Det tog tre-fyra varv att komma in i det, men sedan tyckte jag att det kändes förvånansvärt naturligt. Mot slutet av dagen, på den sista omgången nya däck, fick jag till en riktigt bra tid och jag hade ett fantastiskt stöd av teamet. De fick mig verkligen att känna mig som hemma, trots att det var första gången vi jobbade ihop.
Det som verkligen slog mig under dagen var också hur otroligt fysiskt det är att köra en sådan här bil. Det finns ingen servostyrning och g-krafterna tär enormt på nacke och axlar. Jag insåg ganska snabbt att det måste till några fler timmar på gymmet innan jag är redo för en riktig racedistans!
Allt som allt får jag nog säga att den dagen på IMS kanske var den bästa i mitt liv. Det gav en stor mersmak och väldigt mycket motivation. Jag vet att jag står på tröskeln till INDYCAR nu, och det här testet bekräftade för mig att jag kan klara av det steget. Nu är det bara att fortsätta jobba stenhårt för att nå hela vägen fram. Jag vet vart jag vill, nu mer än någonsin.
